måndag 8 juni 2015

Solen! Kom tillbaka!


Juni månad och jag fryser. Nu får gärna värmen och solen komma. Jag är larvigt väderpåverkad. Blir glad och ganska pigg av solen men tung i huvudet och trött vid regn. Visst borde jag bo i ett annat land?
Det har varit full fart i några dagar. Studentfirande, låtsaslördag på en torsdag, låtsas AW på fredag och sen hockeycup på det. Kände mig ganska sliten i lördags men det har fungerat. Jag märker att jag måste vara försiktig med alkohol. Sömnen påverkas direkt även om jag inte dricker mycket. Jag ska försöka hitta ett gott alkoholfritt vin till sommarens trevligheter.
Målet nu är att hitta bra rutiner. Pratade med min psykolog om att jag har svårt att veta vad jag ska göra på dagarna om jag inte typ städar. Jag brottas med känslan av att känna mig onyttig om jag inte gör något praktiskt och effektivt. Jag tänker att nu när jag känner mig piggare och starkare så är det väl toppen om jag tar tag i träningen igen. Det får bli en aktivitet per dag och sen ska jag även planera in en aktivitet som är lugn. Kanske en picnic med medtagen lunch och en bok eller en utflykt till ett nytt bostadsområde. Psykologen frågade vad jag har för intressen och vad jag brukade göra innan. Jag vet faktiskt inte! Jag har aldrig haft en uttalad hobby. Mitt hem har kanske varit min hobby? Jag har ägnat väldigt mycket tid att inredning som jag älskar. Kanske kan jag hitta tillbaka till det? Jag har tyvärr tappat glädjen i det också. Hade inte orken och intalade mig själv att det inte betydde något men jag tror att ens hem är väldigt viktigt. Det är ju där vi samlar kraft och varvar ner. Då är det väl viktigt att omge sig av saker man tycker om och att det är fint?

tisdag 26 maj 2015

Att vara nöjd med det lilla?


Jag ser faktiskt oförskämt pigg ut. Piggare än på länge. Jag har gått ner några kilo trots att jag inte gjort något annat än sakta promenera. Jag nynnar lite då och då. Sover bra, iallafall ibland. Skrattar ibland. Har fått tillbaka mensen (kunde jag klarat mig utan i och för sig). 
Men den har rastlösheten kombinerat med tröttheten. Ingen bra kombo. 
Läkaren tyckte att jag skulle vara fortsatt sjukskriven hela sommaren. Vi planerar att jag börjar jobba i slutet av juli på 25%.
Måste försöka tänka att det är skönt, något positivt att jag har hela sommaren på mig att komma igen men just nu känns det mest jobbigt. Känner mig stressad. Visst är det konstigt? Jag vet att det kändes likadant när hon sjukskrev mig hela maj. Det tog några dagar innan jag landade i det.
Måste fortfarande tillåta mig att bara vara. Vara stilla utan att känna mig onyttig.
Svårt.

måndag 25 maj 2015

Små små steg


Blir så frustrerad! 2 steg fram för att sen ta ett stort steg bakåt igen. Märker att så fort jag känner mig pigg och vill göra en massa så kommer det ett bakslag dagen efter och jag känner mig dödstrött och slut på energi igen. Positivt är iallafall att jag inte känner mig lika låg utan mest bara trött.
Jag misstänker att jag måste börja om lite med att acceptera att det är som det är. Jag kan inte "fixa" det här på en pisskvart utan jag måste finna mig i att det tar tid. Tålamod, som verkligen inte är min starka sida.
Grrrrrr.

torsdag 21 maj 2015

Bara vara


Full fart igår med psykologsnack och besök på jobbet. Det känns idag. Stel i hela kroppen men glad!
Jag är så himla glad att det kändes bra att hälsa på på jobbet. Var nervös innan att jag skulle få den där klumpen i magen som jag hade innan det här hände men nej, det kändes bra.
Jag fick dock ett litet varnande pekfinger av psykologen som tyckte att mitt besök på jobbet eventuellt kommer lite snabbt och att jag skulle vara beredd på ett bakslag men jag kände att jag måste utsätta mig lite för att känna efter hur jag mår. Jag kan ju inte sitta med en kaffekopp i solen och spekulera i hur jag mår. 
Det är en ENORM skillnad på bara 3 veckor. När jag åkte upp till Stockholm då, för 3 veckor sen, så insåg jag hur jäkla dålig jag var. Det kändes som om jag hade ett migränanfall fast utan smärtan. Ljud, ljus och alla intryck förstärktes och jag ville bara hem. Den här gången gick det bra.
Jag förstår att jag måste vara vaksam så att jag inte skyndar och går för fort fram. Inte helt lätt eftersom jag har en tendens att "borsta av mig" jobbigheter och gå vidare. 
Nu ska jag leta reda på en bra mindfullness app. Tips?


måndag 18 maj 2015

Att ha en flyktplan.


Jag smet. Packade en väska med myskläder, träningskläder och åkte till vårt hus i solen. Laddade Storytel med en massa bra böcker och såg fram emot lata dagar på altanen. 
Resan var inplanerad sen länge men jag bokade om och åkte ner tidigare. Fick 5 dagar själv innan första väninnan kom för att följas av ytterligare 2 som kom några dagar därefter. 
Vilka lycka!
Resan ner gick bra men oj vad trött jag var när jag väl kom fram. Kändes som att jag åkt jorden runt och inte till Spanien. Hann knappt innanför dörren innan jag slocknade.
Kände redan efter några dagar hur energin började hitta tillbaka. Promenaderna blev raska och musiken gladare.
Nu är jag hemma igen i kylan.
Det är nu den sanna utmaningen börjar. Att få tillbaka energin i vardagen och att hitta ett sätt som fungerar. Rutiner som innehåller båda arbete och vila.
På onsdag ska jag träffa psykologen och även svänga förbi jobbet och prata lite. Hoppas att det går bra.


onsdag 6 maj 2015

Är det nu jag måste tvinga min kropp att vila?


Jag hade börjat en ny tjänst som jag tyckte kändes väldigt spännande. Det var en ihopplockad ny tjänst med lite olika arbetsuppgifter och jag vet att vi redan ifrån början funderade om det skulle bli bra.
Jag trodde och försäkrade att det inte skulle vara några problem. Jag såg bara fördelar i att göra en massa olika saker. Pefekt ju, blir aldrig långtråkigt och jag älskar att ha fullt upp. Är bra under stress.  Gillar att ta snabba beslut. Har ett högt tempo. Går igång på det. Dumt.

Jag ångade på, Genomförde en massa förändringar/förbättringar. Vi hade nytt datasystem och omorganisation i verksamheten. Svåra beslut, tuffa samtal, uppsägningar av personal mm. 
Min roll innebar att jag ingick i 2 olika arbetsgrupper samt att jag hade personalansvar över en avdelning. 
Det var roligt men tufft. 
Tiden gick och jag började känna att jag hela tiden låg efter. Jag hann inte med allt som stod på min lista. Det började alltid brinna i något hörn som gjorde att jag fick rycka ut och lägga allt annat åt sidan. Jag jobbade snabbare, måste bli effektivare, "planera min tid" fick jag höra.
Jag planerade. Gjorde långa listor. Bokade in planeringstid i kalendern. Bokade upp en tid när jag skulle boka upp min planeringstid i kalendern men det brann alltid i något hörn. Jag kände att det här fixar jag inte och sa bestämt ifrån när det smög sig på en massa andra uppgifter som kanske borde ingå i min roll? Gav kalla handen -"Hinner inte!"
Sen satt jag där med dessa uppgifter ändå. Hm.

Började tänka att bara jag jobbar ikapp så blir det bra. Satt hemma efter arbetstid och betade av. Hoppade över lunchen. "Det är säkert för att jag inte är van eller för att jag inte kan som det tar lite längre tid." 
Jobbade, jobbade.
Min familj var förstående och lät mig jobba.  Jag slutade med allt annat. Träning, långa promenader med hunden, läxläsning med sonen mm. Lade ner allt socialt, inga middagsbjudningar eller annat trevligt. Orkade inte. Allt fick stryka på foten eftersom jag behövde jobba ikapp, men snart så, det skulle bara vara såhär en kort period.
Det kom ju nya saker hela tiden så den där korta perioden fortsatte men en ny kort period osv.

Under den här perioden så sov jag väldigt dåligt. Det började med att jag vaknade genomsvettig. Jag trodde att jag hamnat i klimakteriet så allt förklarades som symptom på det. Mitt humör, orkeslös, lustlös osv.
Sen började jag ligga vaken längre perioder på nätterna. Låg och löste problem. Började känna mig väldigt väldigt låg. Konstant trött. Började dra mig undan. Orkade inte göra något annat än att jobba. Gav allt på jobbet men så fort jag kom hem så ville jag bara vara själv och helst sova. Fick dåligt samvete för att jag inte orkade med min familj. Kände mig helt värdelös. Kände mig ensam samtidigt som jag bara ville vara själv.
Tänkte mörka tankar, inte så att jag ville ta livet av mig men att det vore skönt om alla andra bara försvann. Började leta fel. Är det mitt äktenskap som är fel? Varför känner jag såhär? Tom, så jäkla tom. Inget kändes roligt. Började få söndagsångest inför en ny vecka. Jag som tidigare såg fram emot att komma till jobbet. Jag älskade ju min arbetsplats! Nu fylldes mina dagar av en massa måsten och känslan av att aldrig få göra något riktigt bra utan bara göra det snabbt. Det blev tyngre och tyngre.
Mitt fel. Allt var mitt fel. Såg på andra som jobbade massor, tränade massor, gick på roliga saker efter jobbet, hade en massa barn att ta hand om, pratade om en massa viktiga saker, hängde med, kom ihåg allt......

Jag tuffade på. Jag hade vid flera tillfällen sagt till på jobbet att jag orkar inte längre men jag hamnade mellan stolarna. Min chef visste inte riktigt hur han skulle agera och vår HR hänvisade till min chef. Jag fick ett nytt uppdrag. Att lösa min egen arbetssituation.
Jag försökte. Införde nya rutiner. Kom med avlastningsförslag.
Vissa saker blev bättre men det låg hela tiden på mig att säga till när jag behövde hjälp. Att be om hjälp är inte helt lätt när man har en tung blöt "offerkofta" på sig och vill vara stålkvinna.
Tillslut hade jag ett möte med ansvarig på den andra avdelningen som jag ingick i. Hon lovade att hjälpa mig och vi bokade in ett möte där det skulle pratas om min roll och då vi skulle komma fram till en förändring.
Vi hann aldrig ha det där mötet.
Jag gick sönder.

måndag 4 maj 2015

Vad fan hände?


Tittade på gamla bilder och hittade den här ifrån september. Jag ser att jag är tejpad på axeln och upp i nacken. Hade precis börjat springa till naprapaten eftersom det börjat låsa sig i nacken och mellan skuldrorna.  Tänk om jag förstått redan då vart jag var på väg.

Vad fan hände:


Fort går jag, på välbekant stig med sänkt huvud. Spänner blicken i backen, tittar inte upp när andra passerar. Ser alla stubbar, grenar och hål i marken. Tänker att jag måste vara försiktig så att jag inte snavar, ramlar och skadar mig. Förstår att det är lätt hänt.
Sekunden senare så nog tusan händer det. Ramlar handlöst. Faller pladask. Det gör ont och jag gråter. Gråter länge och kan inte sluta. Fan fan fan. Jag var ju nästan framme. Kunde ju se mållinjen.
Ställer mig upp och försöker gå vidare. Det gör ont. Jag känner mig dum. Jag vet bättre än att snubbla såhär. Vad ska folk tro? “Hon orkade väl inte lyfta på fötterna ordentligt.” “Hon visste inte vilken väg hon skulle ta.”
Jag haltar vidare men så kommer andra och går sakta bredvid mig. De andra förstår att jag inte kan gå vidare utan att jag måste sätta mig ner en stund. Med bestämda händer på mina axlar tvingas jag sätta mig. Måste sitta kvar trots att hela jag skriker att jag måste trampa vidare. Sen ett varsamt finger under min haka som tvingar upp min blick så att jag slutar stirra i backen. Jag tittar upp och ser mig omkring. Försöker se allt som finns där. Det kanske tar en stund eftersom det finns väldigt mycket fint som jag glömt bort att titta på. Jag får sitta här en stund.
Snart kan jag fortsätta gå men kanske på en annan stig? En stig med mindre gropar så att jag kan hålla huvudet högt, se mig omkring på allt vackert jag passerar, hälsa på bekanta som jag möter.
Snart, men först ska jag sitta en stund.